Ur NA: Träning hjälper Maria att se framåt i sorgen

Mar 25th, 2015

kategori:Okategoriserade

Ur NA: Träning hjälper Maria att se framåt i sorgen

Jag publicerar här artikeln ur Nerikes Allehanda 2015-03-22 med min klient Maria Tansbo.

 

Maria hade försökt att förbereda sig på det, men när hennes storasyster Madelene slutligen förlorade striden mot sin cancer lämnade hon ett stort tomrum efter sig. Marias bästa vän var plötsligt borta. Hon tog träningen till hjälp för att hitta ny energi. 

 

Överarmarna börjar skaka och skälva när Maria går ner mot golvet i ytterligare en armhävning.

– Kom igen, Maria, en till. Du orkar, du orkar.

Personliga tränaren Oscar Turgut manar på sin adept i träningshallen. Inte för att Maria Tansbo, 19, skul-le fuska under sina övning- ar annars. Hon är inte den typen.

– När jag tränar med Oscar handlar det inte bara om fysisk träning, kosthållning och sådana saker. Han har hjälpt mig att skapa positi- va bilder, att sluta se hinder framför mig.

Maria hälsar med ett bestämt handslag, men annars är det inte mycket som stämmer in på min föreställning om brottare som korta och muskulösa, kraftpaket med låg tyngdpunkt. Å andra sidan har hon bara tävlat i brottning i två år, när hon den här helgen jagar medalj i junior-SM i Varberg.

– Jag har sysslat med hästhoppning sedan jag var liten och när jag började på Virginska skolans idrottsprogram var det som ryttare, berättar Maria.

En klasskompis lockade med henne till brottnings- lokalen – och Maria blev fast.

Från hästhoppning till brottning – ett lite annorlunda byte, va? 

– Ja, det får man säga. Men jag gillar att mäta mig själv i en kamp en mot en.

Efter gymnasiet sökte Maria in på Umeå universitet för att läsa kognitionsvetenskap, och anslöt sig till Umeå brottarklubb. Efter bara några veckor avbröt hon studierna. Livet ville annat.

Marias syster Madelene var också ryttare och familjen Tansbo hade flera hästar hemma på gården i Vintrosa utanför Örebro. Madelenes tävlingsinstinkt tog sig emellertid andra uttryck än Marias.

– Maddes sätt att mäta hur mycket hon klarade av var genom att plugga. Hon flyttade till Polen för att läsa till läkare, berättar Maria. Under sommaren 2013 blev Madelene sjuk och fördes från Polen till ett lasarett i Berlin. Där diagnostiserades hon med en cancertyp som angrep njurarna. Tillbaka i Sverige väntade ett år av såväl operationer som cellgiftsbehandlingar för Madelene. Pappa Owe berättar att insatserna gav hopp:

– I augusti 2014 var hela familjen i Kroatien och Madde var jättepigg. Hon och Maria åkte både forsränning i bergen och fallskärm efter båt. Det kändes lovande. Direkt efter semester flyttade Maria upp till Umeå för att påbörja sina studier. Hemma i Örebro blev läget för Madelene återigen värre.

– En vecka efter att vi hade kommit hem från Kroatien blev Madde väldigt dålig.

Maria återvände hem för att vara nära sin älskade syster under hennes sista veckor. Den femte oktober gick Madelene bort, omgiven av sin familj.

– Första veckan orkade jag inte göra någonting, var alldeles slut. Men sen kände jag att jag ville tillbaka till brottningsmattan, som är fylld av så mycket positiv energi.

Owe Tansbo fick kontakt med Oscar Turgut, som jobbar som personlig tränare i Örebro. Brottningsträningen har kompletterats med fysikpass ihop med Oscar.

– Det är inte ovanligt att folk kommer hit med sorg i bagaget. För mig handlar det om att försöka luckra upp de mentala låsningar som finns, för att kunna gå vidare och nå resultat. Träning fungerar väldigt bra som bearbetning av sorg om man får ihop de olika bitarna, säger Oscar.

Gymmets övriga gäster sneglar medlidande på Maria, som har beordrats att krypa fram över golvet som en krokodil, tills mjölksyran lamslår armar och ben. Efter en timmes träning med fokus på överkroppen andas Maria ut. Energidepåerna är påfyllda igen.

– Jag ligger på ungefär tio pass i veckan. Ett pass styrka eller kondition på morgonen och brottning på kvällen.

Före samarbetet med Oscar led hon av svår nervositet före matcherna på brottningsmattan.

– Jag är fortfarande nervös, det måste man nog vara för att prestera. Men nu upplever jag inte samma hinder och problem längre. Att kunna se framåt har hjälpt mig när det har varit som tyngst efter hösten. I Madelene hade Maria en storasyster att luta sig mot och lita på, en vän som hon gick på konserter och red tillsammans med.

– Jag tänker på Madelene väldigt ofta och kommer nog aldrig komma över att hon togs ifrån oss så tidigt. Men jag tror att man kan lära sig leva med det som hände och minnas allt det fina som hon var.

 

Text av Stellan Norén (stellan.noren@na.se)

Bild av Sofie Isaksson (sofie.isaksson@na.se)

Kommentarer är stängda.